Jag växte upp i Östhammar, och skolan och jag var väl kanske inte alltid bästa kompisar. Efter mina föräldrars tidiga skilsmässa fick jag väldigt svårt att känna tillit till vuxna. Hemma fanns det få regler eller gränser. Jag fick tidigt bestämma alldeles för mycket själv och upptäckte snabbt hur jag kunde förhandla bort moment i skolan som kändes tråkiga, jobbiga eller utmanande.
När jag i lågstadiet var hos en psykolog frågade jag honom rakt ut om jag verkligen behövde vara där. När han då svarade: "Om du inte vill vara här så behöver du ju inte det", reste jag mig helt enkelt och gick hem.
Den händelsen är ett klassiskt exempel på vad som kan ske när barn tillåts styra över beslut de egentligen inte är mogna för. I mitt fall ledde bristen på tydliga vuxna ramar till att ett undvikandebeteende snabbt slog rot, vilket senare övergick i total skolfrånvaro. Min resa är tyvärr långt ifrån unik. Idag använder jag min historia som ett levande exempel för att hjälpa er förstå mekanismerna bakom en elev som isolerar sig – och hur avgörande det vuxna ledarskapet är.
Kan det vara så att vi vuxna idag ibland är så rädda för att barn ska må dåligt att de hellre tar bort krav och obehag än att hjälpa dem att faktiskt hantera det som känns svårt? Hur påverkas barnen när vi suddar ut gränsen mellan att hjälpa någon genom en motgång – och att hjälpa dem bort från den?
Vad händer egentligen när välmenande vuxna ständigt ställer frågan "Hur vill du göra?" till ett barn i kris? Lägger vi en orättvis tyngd på någon som ännu inte har verktygen eller förmågan att överblicka sina val, och blir flykten då barnets enda utväg?
Varför handlar diskussionen om hemmasittande nästan uteslutande om att skolan gör fel? Hur kan vi bredda samtalet och börja titta på hela bilden – inklusive föräldraskapet, vårt gemensamma vuxenansvar och den viktiga balansen mellan stöd och krav?
Projektet bygger på min egen erfarenhet av att ha varit hemmasittare, en enkätundersökning med 158 svar samt en intervju med en skolpsykolog. Med detta material vill jag belysa skolfrånvaro ur flera olika perspektiv och synliggöra de mönster och faktorer som kan bidra till problemets utveckling. Syftet med ”Resan tillbaka” är att bidra till en ökad förståelse och väcka reflektion kring en komplex fråga som berör både skolan, socialt arbete och våra samhällsstrukturer.
I enkäten fick 158 personer ta ställning till olika påståenden på en skala från 1 till 10.
Procenten som visas i graferna är en summering av de som håller med (de som svarade 7–10 på skalan).
*Vid frågan om mående visar vi andelen som mådde dåligt (svarade 1–4).
Vi jämför två grupper:
Spela upp hela videon
Hör av dig om du vill att jag kommer till er skola, organisation eller studiedag och delar min historia och de insikter jag har samlat på mig. Fyll i formuläret så hör jag av mig personligen.
Jag kollar min e-post regelbundet och återkommer till dig så snart jag kan.